Johanna Nilsson a rencontré Magister artium noster, et publié un article sur notre travail dans le magazine culturel suédois Avant. Nous en donnons la traduction française ici. Auriez-vous des réserves sur notre polyglottisme, l'original suit naturellement.
"Il n’y a qu’un grand art, et la vie est comme cet
art à part entière."
Johanna
Nilsson a rencontré Charles Di Meglio, directeur artistique de la Compagnie
Oghma, qui nous engage dans une conversation sur l’appétence du théâtre baroque
pour le texte, ses liens avec le théâtre antique et le caractère baroque de la
nature nordique.
Charles
m’ouvre la porte d’un appartement à Paris, où a lieu une répétition avant l’enregistrement
d’un extrait de son prochain spectacle sur Elizabeth Ière d’Angleterre.
Une caméra est en place, et Charles se prépare avec son luth pour une scène. Devant
une tenture noire, qui cache presqu’entièrement un grand miroir doré, celle qui
interprète Elizabeth I déclame alors une lettre d’amour à son amant, le jeune François-Hercule
d’Anjou. Quand, après un premier filage, on me demande si je comprends le texte,
je dois secouer la tête et dire que je ne comprends pas tout. Christine
(Elizabeth) me rassure en me disant que c’est à peu près normal, puisque c’est
du français des années 1500, et qu’Elizabeth I aimait à parfois inventer ses propres
mots (!).
Quelques
jours plus tard, cette fois-ci dans un café animé, je rencontre à nouveau
Charles, qui me dit que les clips ont été envoyées à un théâtre, qui va
programmer le spectacle. Il continue à expliquer que toute la pièce se compose
de poëmes, de lettres et de discours, écrits par Elizabeth:
-
Tout ce que nous utilisons sont des textes qu'elle a réellement écrit ou qui lui
ont été adressés pendant son règne.
Rendre le baroque hip.
En
2006, Charles a créé la Compagnie Oghma, qui se spécialise dans le théâtre
baroque. Aujourd’hui, peu de gens sont encore familiers avec ce que c’est, et
Charles dit que son grand défi est de rendre le baroque hip. Pour tenter de définir ce qu’est le théâtre baroque, je vais
aligner quelques mots-clés: les émotions, les gestes, le texte, la musique et les
bougies, dont ils se servent en quantité pour chacune de leurs représentations.
Charles explique que la clé est de faire en sorte que les gens sentent les
choses en essayant de faire travailler tous les sens, l’éclairage à la bougie étant
un moyen efficace d’engager et de captiver les spectateurs:
-
Nous ne sommes pas habitués à voir les choses avec cette lumière particulière, qui
change donc notre façon de percevoir les choses.
Etre touché sans nécessairement comprendre
pourquoi.
Nous
nous approchons de l'un des mots-clés: le texte. Charles confirme mon intuition
selon laquelle l’essentiel est avant tout le texte:
- C'est
précisement ce qu’est le théâtre baroque, et ce que je pense que le théâtre
devrait être en général. De même que le cinema, ce sont avant tout des images
en mouvement, pour moi le théâtre c’est du texte.
Les
textes de la période baroque étaient écrits et représentés d’une manière proche
de celle de l'antiquité. Les rythmes et mélodies des textes étaient conçus pour
toucher. Par conséquent, il n’est pas essentiel de comprendre la langue ou les
mots qui sont prononcés, mais le sentiment véhiculé est capable de surmonter
les barrières linguistiques, ce qui tout à fait ce que j'ai vécu lors de la
répétition d'Elizabeth I: je me sentais prise, mais sans nécessairement savoir
pourquoi. Charles explique:
- Les
auteurs pensaient, puis notaient le fruit de cette pensée, visant à toucher le
public.
Les décors
sans fioritures flirtent avec l’imagination du public. Pendant l'antiquité
trois acteurs jouaient tous les rôles d’une tragédie, avec simplement la nature
derrière le théâtre servant de toile de fond. A l'époque baroque on reprend
cette idée de décor dépouillé. Si les acteurs disent qu'ils sont dans une
forêt, alors le public se l’imaginait, car il n’y avait rien d’autre qui la
rendait visible:
- Le
texte seul donne au public ce dont il a besoin: où nous sommes, qui nous sommes,
se qui se passe. Et tout cela vient des mots mêmes.
Le
meilleur exemple que donne Charles est Roméo
& Juliette de Shake-speare. A la création, Juliette était jouée par un
petit garçon et Roméo par un gros bonhomme âgé. Mais le public croyait tout de même
à leur amour, et pleurait, car il était vrai dans le texte.
Le
fait de mettre ainsi le texte en avant revient au goût du jour, nous dit-il,
mais reste différent de l'idée générale du théâtre qui aujourd'hui implique de la
psychologie. Il pense que le théâtre psychologique réduit les possibilités d'être
affecté par ce qui se passe sur scène:
- Le
théâtre baroque c’est avant tout le texte et l'acteur ne ressent rien, c’est le
personnage qui exprime ce qu’il ressent, c’est donc le public qui fait le
travail, et il est ainsi beaucoup plus facilement touché. Car c’est beaucoup
plus ouvert et beaucoup plus universel, puisqu'ils n’y a pas à comprendre
intellectuellement: il s’agit simplement d’être touché par ce qu’on entend et
de ressentir les choses.
Pas de distinction entre les arts
La
musique est un autre élément important des spectacles. A l'époque baroque, on
jouait de la musique entre les actes, quand on devait remplacer les bougies sur
scène. Aujourd’hui, Charles utilise la musique de même. Il raconte qu’un jour,
il y a quelques années, avant qu'il ne mette en scène Phèdre & Hippolyte de Jean Racine, il a tout à coup croisé un
orchestre baroque qui jouait dans le métro, et ce qu'ils jouaient lui sembla
être la plus belle chose qu'il ait jamais entendu. Il a ensuite utilisé la même
musique dans son spectacle.
Charles
poursuit en disant que c'est précisément la forme qui fascine tant dans
l'époque baroque, car il n’y a pas de vraie distinction entre les arts. Il est
aujourd'hui commun d’enfermer les artistes dans leur discipline propre, on est soit
un musicien, soit un acteur:
- A
cette époque, il n’y a qu’un grand art, et la vie est comme cet art à part
entière.
Amener le baroque en Suède.
Enfin,
nous parlons de l'avenir et je suis flatté d'être suédoise. Charles explique
sérieusement qu'il a longtemps été fasciné par les pays nordiques. La Suède a
été tellement influencée par l'Allemagne à la renaissance et l’époque baroque, que
le théâtre baroque n’existe pas tellement en Suède, en dépit de ce que Charles
dit finalement:
-
Sans doute, la Suède permet aujourd’hui de nous rapprocher de ce que pouvait
être le monde baroque, avec la nature et le silence qu’on y trouve et le
rapport que vous y avez.
Charles Di Meglio öppnar dörren för
mig in till en våning i Paris, där en inspelning till kommande pjäs om
Elizabeth I av England pågår. Filmkameran är uppriggad och Charles gör sig redo
med en luta för att inleda scenen. Framför ett svart skynke, som lite
misslyckas med att täcka en stor guldkantad spegel, står kvinnan som spelar
Elizabeth I, och honframför sedan ett kärleksbrev till sin älskare, den
betydligt yngre Frans Hercule av Anjou. När de efter första tagningen frågar om
jag förstår franskan, skakar jag lite på huvudet och säger att jag inte förstår
allt. De säger att det inte är konstigt med tanke på att det är franska från
1500-talet, plus att Elizabeth I var förtjust i att uppfinna egna ord (!).
När jag några dagar senare, nu på en
livlig uteservering, träffar Charles igen, berättar han att filmklippen ska
skickas till en teater, för att locka dem till att sätta upp pjäsen. Han
fortsätter att förklara att hela pjäsen består av dikter, brev och tal:
- Allt vi använder oss av är sådant
som hon faktiskt skrev eller texter som skrevs till henne under den tiden.
Att göra barocken hipp
År 2006 skapade Charles Compagnie
Oghma och deras speciella inriktning är barockteater. Än så länge är inte
så många bekanta med vad det är, och Charles säger att den stora utmaningen nu
ligger i att göra barocken hipp. Dagens publik kommer vara död inom tio år, så
det är hög tid att börja förföra en yngre publik. I ett försök att rama in vad
barockteater innebär, snappar jag upp nyckelord som känslor, gester, text, musik
och stearinljus, något som de har i mängd av på alla föreställningar. Charles
förklarar att det viktiga är att få människor att känna saker och att då
försöka arbeta med alla sinnen, levande ljus blir därmed ett effektivt sätt för
att fånga publiken:
- Vi är inte vana vid att se det och
därför ändrar det hur vi uppfattar saker omkring oss.
Att bli berörd utan att förstå varför
Vi rör oss närmare mot ett av
nyckelorden: texten. Charles bekräftar mitt påstående om att det är texten som
är själva kärnan:
- Det är just vad barockteater är,
och vad jag i allmänhet tycker teater är eller bör vara. På samma sätt som film
är, mer än någonting annat, bilder i rörelser, är teater för mig texter.
Texter skrevs och framfördes under
barocken på samma sätt som under antiken. Textens rytm och melodi var uttänkt
till att beröra, den skulle vara så pass intellektuell att en helt skulle
uppslukas av den. Därför behöver man inte förstå språket eller alla orden av
det som sägs, utan känslan som förmedlas ska kunna överbrygga språkgränser,
vilket var något jag upplevde under repetitionen av Elisabeth I. Att jag blev
berörd, utan att jag egentligen riktigt förstod varför. Charles förklarar det
med:
- Man tänker och skriver sedan ner
det, med målet att publiken måste bli berörd, inte tänka på att den ska
bli berörd.
Det avskalade framträdandet flirtar
sedan med publikens fantasi. Under antiken framförde tre skådespelare alla
pjäsens roller, med bara naturen bakom sig som kuliss. Under barocken och med
Shakespeare återupptogs det avskalade sceneriet. Om skådespelarna säger att de
befinner sig i en skog, så får publiken föreställa sig det, för det finns inget
visuellt som tyder på det:
- Bara texten ger publiken det som
publiken behöver: var är vi, vilka är vi, vad är det som händer. Och allt det
kommer ifrån texterna.
Det bästa exemplet menar Charles är
Romeo och Julia, som den framfördes under Shakespeares tid. Där spelades Julia
av en liten pojke och Romeo av en äldre, fet herre. Men ändå trodde publiken på
deras kärlek och grät, just för att det hände i texten och skådespelarna
levererade texten på sådant sätt att det blev fullt trovärdigt.
Det barocka sättet att sätta texten i
fokus, börjar bli på modet igen berättar han, men skiljer sig fortfarande från
den allmänna tanken om teater idag som involverar psykologi. Han tycker att det
psykologiska förminskar möjligheterna till att beröras av det som händer på
scen:
- Barockteater är bara text och
skådespelaren känner ingenting, karaktären säger bara vad han eller hon känner,
så det är faktiskt publiken som gör jobbet och det är mycket enklare att bli
berörd av det. Det är mycket mer öppet och mycket mer universellt, i och med
att man inte försöker förstå det intellektuellt, man bara känner det.
Att inte skilja mellan konstarter
Musik är annan viktig komponent i
föreställningarna. Under barocken spelades det musik när de levande ljusen
behövde bytas ut, på liknande sätt använder Charles idag musik mellan akterna.
Han berättar om en dag för några år sedan, inför att han skulle sätta upp Jean
Racines pjäs Faidra från 1600-talet, att en barockorkester plötsligt
spelade på metron och att stycket de spelade var det vackraste han någonsin
hade hört. Den musiken använde han sedan i uppsättningen.
Charles fortsätter med att det är
just formen som gör honom så fascinerad av barocken, att den inte skiljer
mellan konstarter. Han menar att det idag är poppis att dela in konstutövare i
olika fack, antingen är en musiker eller är en skådespelare:
- På den tiden var allting som en
enda stor konst, och livet var som konst i sig.
Att ta barocken till Sverige
Avslutningsvis pratar vi om framtiden
och jag blir smickrad över att vara svensk. Charles förklarar allvarligt att
han länge har varit fascinerad av Norden och ser det som sitt kall att
översätta de texter från barocken som finns på engelska och franska till
svenska. Sverige var så influerat av Tyskland under barocken, och därför har
barockteater inte gjorts mycket i Sverige, detta trots det som Charles till sist
säger:
- Kanske är Sverige det närmsta man
kan komma till vad barockt liv var i moderna samhällen idag, med naturen och
tystnaden som ni har.
Johanna Nilsson.
No comments:
Post a Comment